Passfoto
Jag visade mitt nytagna passfoto för Stina. Hon föll ljudlöst fram. Efter vad som kändes som en evighet, utbrast ett bottenlöst illgarv.
När fotot togs var jag varm och trött, ni vet, vid den berömda bristningsgränsen. Det var jag och barnen som efter en intensiv dag på jobbet besökte polisstationen i Lidköping för att införskaffa pass. Inne på polisstationen var det varmt. Kön till passexpeditionen var lång. Jag gjorde mitt bästa för att underhålla barnen. Vi väntade länge. När det nästan var vår tur gick fotograferingsmaskinen sönder. Barnen var trötta och otåliga, precis som jag. När det väl var vår tur var jag i upplösningstillstånd. Med en bekymmersrynka djupare än Niagarafallen hördes ett klick och fotograferingen var klart.
Låt mig säga så här. Jag ser inte glad ut...
