Varför inte göra det lätt för sig?
Varför inte göra det lätt för sig och lägga beslutsfattande på andra.
Minns ni att jag köpte en metodhandbok i beslutsfattande för ett tag sedan.
Det gick så där kan jag säga.
De senaste veckorna har jag vid olika tillfällen beställt thaimat.
Beställningstelefonsamtalet lyder:
-Chang thi.
-Hej jag vill beställa mat.
-Jaha, vad får det lov att vara.
-Vad som helst.
-Öhhhhhh, jaha... Vad tycker du är gott?
-Allt.
-Räkor, kyckling?
-Jag gillar allt, du får överraska.
-Välkommen om 15 minuter.
-Tack!
En tunga i ultrarapid.
Igår gick jag och den minsta familjemedlemmen till badhuset. På badhuset träffade vi ytterligare en familjemedlem av den mindre sorten, fast större. Hej, sa jag till familjemedlemmen av den mindre sorten, fast större och hans vänner. Till svar fick jag.............. ett minspel. Ni vet, det där med tonåringar och språk. Jag önskar att jag kunde demonstrera minspelet för er, för att göra det hela lite mer levande och nyanserat. Minspelet är svårförklarat men låt mig göra ett försök.
Hej, sa jag, till familjemedlemmen av den mindre sorten, fast större. Tillbaka kom vad som såg ut som ett långt tandlöst leende med en tunga som slog upp och ner mot läpparna i ultrarapid. Jag frågade familjemedlemmen av den mindre sorten, fast större om det där var ett hej? Det tandlösa leendet med den fladdrande tungan dök upp igen. Jag tar det för ett hej tänkte jag, och insåg det hopplösa med att upprepa frågan.
På jobbet idag berättade jag frustrerat om dramat (med rörelser till).
Min kollega tyckte att jag skulle svara nästa gång med något överraskande. Något otippat slungande hon fram det berömda V-tecknet. Ni vet, det där V-tecknet som man gör med fingrarna framför munnen. Ut kom en tunga i samma hastighet som familjemedlemmens av den mindre sorten fast större. Jag skrattade gott.
Hej, sa jag, till familjemedlemmen av den mindre sorten, fast större. Tillbaka kom vad som såg ut som ett långt tandlöst leende med en tunga som slog upp och ner mot läpparna i ultrarapid. Jag frågade familjemedlemmen av den mindre sorten, fast större om det där var ett hej? Det tandlösa leendet med den fladdrande tungan dök upp igen. Jag tar det för ett hej tänkte jag, och insåg det hopplösa med att upprepa frågan.
På jobbet idag berättade jag frustrerat om dramat (med rörelser till).
Min kollega tyckte att jag skulle svara nästa gång med något överraskande. Något otippat slungande hon fram det berömda V-tecknet. Ni vet, det där V-tecknet som man gör med fingrarna framför munnen. Ut kom en tunga i samma hastighet som familjemedlemmens av den mindre sorten fast större. Jag skrattade gott.
Nästa gång blir det (helt klart) ett V.
Dagens fråga.
Idag har jag på olika sätt funderat kring det här med avundsjuka. Hur är det egentligen, finns avundsjuka hos oss alla? Vad är det för typsika saker eller företeelser som vi blir avundsjuka på? Vad utlöser avundsjukan och när känner vi den? Är avundsjuka något vi är öppna med eller tvärtom något vi gömmer?
Vad är det som väcker avundsjukan i just dig?
