sberg

Det här med att mödrar gör allt för att skydda sina barn av ren instinkt är en grej jag har funderat länge på.

Jag har alltid tyckt om att vara ute i naturen. Skog och vatten är underbart! Nu är det ju så att det är fler som tycker det. Vi köpte en båt för några år sedan som vi användt flitigt. Trots mitt gillande av naturen finns det vissa detaljer som jag inte klarar, ormar. Var gång vi går ombord på någon Ö får Björn banka och slå med en stackars pinne i marken. Jag har läst på nätet att ormar drar då. Nu är det ju så att ormar drar, visst -men åt vilket håll? 

Förra båtsommaren såg ut som sig brukar. Vi tog i land på en ö. Som vanligt var Björn förste man ut. Beväpnad med en pinne bunkades och bankades det innan Noel och jag tog i land. 
Rumpan slogs ner på den lilla ön.
(Jag väljer små öar utan gömställen. Där det finns gömställen finns ormar har jag läst.)

Efter en stunds solande hörde jag något fräsande... Jag vände mig försiktigt och vaksamt om. Mina blå och vanligtvis runda ögon spärrades upp och  möttes av en syn de aldrig glömmer. En slingrande huggorm. En slingrande arg huggorm. Ormen lät, ormen lät högt, alltså en väldigt arg orm! Den åkte fräsande emot mig... 
    
Med andan i halsen och skräcken lysande i ögonen förflyttade jag mej till båten.  Jag flydde instinktivt in i båten.
Noel,.? -han lämnades kvar på ön. Björn också. 
Beskyddande instinkt?

... Björn reagerade bättre och bar Noel ombord.
Hur som helst turen gick bra och Noel förstod inte faran, inte Björn heller för den delen.
Tricket med att banka i marken funkar inte. I stället för att skrämma bort ormen skrämde Björn fram den.
Är det någon som vet hur långt ormar verkligen kan simma? Kan man någonstans vara ormsäker? Moderlig instinkt?