sberg

Hon ville liksom inte sluta... Hon tänker eventuellt gå till badet och slå rekord i morgon också....

Fotograf: Maria Tidtagare: Natalie.

-Önska mig lycka till!

// Sberg i hinderbana.

#Hur #hamnade #jag "här #;)!

Välj vilken du vill säger sberg till sin sambo och förespråkar det fria valet.

-Ok, sa Sbergs sambo, och valde Co-co´n.


´
Ungefär här blev det omval.
 

(sberg åt upp Co-co´n).

Idag när jag kom till gymmet så blev jag minst sagt förvånad. Stopp och belägg, tänkte jag och undrade om jag inte missat något.

Jag var visst redan där?!
 

// Sberg, (egenutnämd) champion i afrikansk dans.

Underbart!

- Elsa, nu är jag trött på att tjata på dig.

- Ja, jag är trött på att du tjatar på mig också.
 
 
:)
 

Hur vet man egentligen om de hinder man har är överhoppningsbara, hur vet man när man måste hitta vägar runt, eller överhuvudtaget låta bli att ens försöka.

Undviker du att ta den där resan du egentligen velat göra på grund av din flygrädsla? Undviker du att ta den där kontakten på grund av en rädsla av att bli avvisad. Undviker du att hoppa på den där utbildningen, undviker du att ta det där jobbet.., hindren kan vara många.

Har du saker som du egentligen skulle vilja göra men som du undviker på grund av att du tvivlar på din förmåga?

Har du försökt?

Vi alla har dem, personliga hinder som får oss att gå vägar vi egentligen inte hade gått om vi inte haft dem, vissa har större hinder och mer begränsade än andra men en sak är säker vi alla har dem, i olika omfattning.

Hur vet man egentligen om ett hinder är överhoppningsbart, och hur vet man när man måste acceptera och hitta vägar runt? Det kan ligga en enorm kraft av befrielse tror jag oavsett utväg egentligen. Att övervinna ett hinder skänker en otrolig kraft en men också en insikt om acceptans kan skänka lika stor lättnad och befrielse. Det svåra tror jag är att tvivla, att inte riktigt veta.

Jag har ofta befunnit mig i tvivel, jag har tvivlat på om jag klarar det ena än det andra. Jag har inte velat ta reda på svaret därför att jag har upplevt att jag inte har haft råd att skrapa i röven om jag ramlat, att jag har tvivlat på min förmåga att resa mig upp, och återhämta mig, efter ett nederlag. Nu känner jag att jag har råd att ramla, jag vet att jag reser mig igen. Jag gör vad jag kan och jobbar aktivt för att ta bort mina hinder för att kunna leva till fullo efter mina egna förutsättningar.

Att ha råd, är en härlig känsla. 

Min mamma kan vara handlingskraftig. Igår när vi var där och firade hennes födelsedag, satte hon sig i soffan. Hon sammankallade alla och sa;

-"Ni kan sjunga nu". Sedan sjöng hon och rockade loss i soffan.
 

En helt vanlig mamma med bemärkelsedag.