sberg

Häromdagen pratade jag och en väninna om kritik. Vi pratade om huruvida vi är bra på att hantera kritik, hur och när kritik blir någoting konstruktivt och när det inte blir det. Vi kom in på olika bedömningsituationer så som medarbetarsamtal eller utvecklingssamtal. Vi spexade kring olika händelseförlopp

 

Jag fick berättat för mig om en person som gått på utvecklingssamtal och fått till sig att denne inte alls presterade på det sätt som var tänkt. Personen fick en hel del kritik under samtalet, kritik som dessutom var helt överraskande. Tänk er att gå på samtal i tron om positiv feedback men som visar sig vara det motsatta. Att få till sig att man helt enkelt suger. Jag gjorde som jag alltid gör och levde mig in i rollen. Jag lekte med tanken att det var jag som var på samtalet. Alltså, hur hade jag reagerat och vad hade jag sagt?!

 

 

Och vad är egentligen svårast att ta emot, obefogad kritik eller kritik som det faktiskt ligger något i? 

 

Det här med kritik är inte lätt, varken för den som ger eller tar emot men visst är det så att somliga besitter förmågan av att kunna ge kritik på ett avbeväpnande och konstruktivt sätt. Det är en konst.