sberg

Frigörelse…

Under småbarnsåren lever man tätt intill sina barn. Nära sammanslutna levar man som i ett symbiotiskt förhållande. Allt eftersom barnet växer sig större blir linan, som håller samman, allt längre. Man släpper efter och drar åt. En dag upptäcker man att man inte längre utgör den primära källan för barnets livlina. Detta kan vara en ganska svår period känslomässigt. Inte längre är man den där oumbärliga personen som står nummer ett på listan som man har varit under så många år. Inte längre är man på samma sätt den livsuppehållande personen. Rollen förändras under årens lopp. Skönt på flera sätt men också lite skrämmande skulle jag tro. En rädsla vaknar till liv. En rädsla över att förlora den kärlek som varit så villkorslös. En rädsla över att inte längre behövas, en rädsla över att den linan som funnits emellan ska bli alltför lång, brista och gå av. Ditt inre vill, i rädslan, dra åt och korta in. Maniskt och krampaktigt skriker ditt inre till dig att dra åt. Gör det inte. Låt ditt barn få växa, få pröva sina vingar för att en dag kunna ikläda sig de som passar bäst. Själva målet är väl att ens barn ska växa upp till egna individer med eget smak och tycke? För att kunna göra det måste de få pröva sig fram. Problemet eller svårigheten är väl hur mycket man ska ge efter, hur hårt man ska hålla och när man ska göra vad. Vår uppgift som föräldrar är väl att av hela våra hjärtan älska, finnas till hands, vara vägvisare och att stötta dem i att hitta sig själva. Vår uppgift är, att av hela vår kraft, förse våra barn och rusta dem inför det som livet kräver, som en vaccination som vaccinerar mot livets faror. Det är svårt. Ibland drar man får hårt, ibland för löst. Ibland blir det fel. Det finns inget fläckfritt föräldraskap. Vi alla gör fel. Det är bara att konstatera. Vi är människor och människor gör fel. Ibland kan föräldraskapet kännas som en övermäktig uppgift. Det är den. Hur kan någon egentligen vara god nog? Vad är egentligen att vara god nog?  

Nu tror ni nog att jag har rökt på all den överblommade vallmo jag har ute i trädgården. Det har jag inte. Jag försöker bara komma över gårdagens soffdrama. =P

Herre gud jag tycker jag känner av frigörelsen nu, som igår i soffan, tänk då de kommande tonåren… Gulp!

Oh lord super star give me faith and strength =P

Amen