sberg

Ju äldre jag blir desto större behov har jag av att känna att jag är i mig själv. Jag har en längtan efter och ett behov av, autencitet. Jag vill känna att jag är mig själv, ni vet, känna mig grundad. Jag vill inte platta till mig, för att få plats i en box som någon har gjort. Jag vill göra min egen. Jag vill ha öppna sinnen, jag vill vara glad när jag är glad, berörd när jag är berörd, ledsen när jag är ledsen, arg när jag är arg och beige när jag är beige. Jag vill krama skiten ur livet, medans det är här. Ren bullshit kanske, men jag har inte samma behov som tidigare av att passa in, bli accepterad eller av att vara till lags, det känns inte längre viktigt. Kanske har det inte så mycket med ålder att göra som med tilltagande insikt om att duga som man är, med fel och brister. Jag måste inte vara perfekt, jag tycker om mig ändå. Det är en skön känsla och en känsla som jag vill, och behöver, ha mer av. Jag är bra som jag är med fel och brister. Jag är någon att tycka om, -och någon att inte tycka om.