sberg

Jag har hittat en ny tjänst på netdoctor. Markera på en (relativt) mänsklig modell, var du har ont och få din diagnos. Efter min skada i vaden har jag knytit kontakter med både sjukgymnaster irl och internetdoktorer. Testa och se vad du få för diagnos HÄR. 

 

 

Ibland, kanske särskilt i semestertider, kan det bli aktuellt för små mammor och små pappor att gömma sig. Utan ett ord skrider man osynligt iväg, man går upp i rök, försvinner med vinden och går upp i tomma intet. Detta med gömställen under semestertider kan inte nog uppskattas. Det gäller förresten inte bara mammor och pappor, utan alla små semesterfirare runt om i sommarsverige.

 

Att fira semetser kan vara påfrestande. Semester står ofta i samklang med höga förväntningar och pretationskrav. Olika behov ska mättas och viljor, tillfredställas. Man ska uträtta allt det man inte hunnit med under året, och man ska vila. Man ska vara social, leva ut, ha bjudningar och vara utvilad. Är man inte social, upplever man stress för att man nog är en eremit trots allt, och vem vill vara eremit? Är man social, känner man stress över att man inte har tid för sig själv, och att man nog är rädd för, och flyr från, ensamheten ändå. Vem vill inte klara av ensamhet, som ju bjuder på eftertanke och reflektion? Vi ska vara och göra, så mycket.

 

Ofta spenderas den svenska sommarsemestern nära inpå andra, i trånga utrymmen. Vi sitter i sommarstugor, husvagnar och vi färdas längs krokiga sommarvägar. Längs krokiga sommarvägar färdas vi i hamorni, men också i disharmoni. Med lysande bensinlampor, trasiga gps-navigatorer, med skrikiga och snoriga ungar i baksäten och med bråkande föräldrar i fram, åker vi runt. Runt, runt genom vårt avlånga och somriga men regniga land.

 

Ibland behöver man en paus från all samvaro och semesterfirande. Då och då, känner man hur den svarta berömda semesterkitteln (som hänger och dinglar över öppen eld) kokar över. Nerver i det svenska semesterkroppsystemet rycker i, och står på och då finns det bara en väg ut.

 

 

 

 

//

 

Sberg (på taket).

 

 

 

I dag tog jag på en vit spetstrosa, en vit och skir liten trosa i spets. Under själva påtagandet fick jag en mental bild av hur de såg ut. Jag, min mentalabild och min lilla vita spetstrosa skred långsamt och lite högdraget fram till spegeln. Jag posade. Jag borde ha vetat. Det enda jag såg av min exklusiva spetstrosa, var en stor vit lapp. Jag hade tagit på dem på fel håll. Alltid ska det vara något.

 

 

 

 

 

 

 

 

  

Havet = Ovärderligt.

 

 Våra årliga havsdopp och jakten efter den perfekta klippan kostar. Ett besök av den perfekta klippan kostar; nerver, uppskrapade knäskålar, en halv (nästan hel) relation och mycket bråk.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kvällsdopp på hindens rev.

 

Idag blir det sol!

 

 

Vi ska kasta in oss i bilen och dra iväg på ett snabbdopp. Ser ni en stor, härlig och fluffig rumpa någonstans i Svearike kanske det är jag i plurret. I eftermiddag vankas det kalas för Noel som fyller år.

 

 

In, ut, rulla och skjut!

 

 

 

 

 

Godmorgon!

 

Hoppas att ni alla har sovit gott! 

 

Jag sitter och dricker kaffe och förbittrar mig över att min vadskada som jag drog på mig för en månad sedan, fortfarande är kvar. Jag har inte kunnat springa ett steg på hela sommaren och som ni vet har jag anmält mig till midnattsloppet. Så typiskt för det var en sak som jag såg väldigt mycket fram emot i sommar. Hoppet har inte lämnat mig än men det kommer inte att gå. Så jäkla trist.

 

Jag tycker om att ha porslin framme. Fönstret i köket är överbelamrat med porslin. Gammalt och nytt blandas i en salig röra. Mormors jordgubbskål trängs med gammelfarmors kaffeservis. Jag tycker att det är charmigt och jag får sommarstugakänsla (det här är ingen sommarstuga hör jag björn säga). När man har porslin framme så händer det att en och annan fluga hamnar på faten, men vad gör det?

 

 

 

 

Med flugor på faten hälsar vi välkomna till kalas!

 

Tisdag klockan 18.

 

  

Vad gör ni denna söndagsmorgon? Själv dricker jag kaffe och lyssnar på Elsa som sitter på golvet och pusslar här brevid. Idag kommer vi att få en trappa hit till verandan. Jag har letat länge efter en passande till ett rimligt pris men har inte hittat någon. Tillslut fick jag nog och ringde upp ägaren till ett gammalt ödehus här brevid. Vi får ta trappan till det huset sålänge. Hoppas den passar nu för den är tung att forsla.

 

 

   

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag och Björn sitter i köket och pratar. Vi pratar om vad som fashinerar. Björn nämner olika affärsverksamheter och storheter inom området. Jag nämner människor som på olika sätt, gått sina egna vägar. Vi båda nämner driftighet och företagsamhet, om än i olika former. 

 

 

 

 

Jag ska till mirakelmalin sen. Jag funderar på att ta det röda armbandet på när jag åker till henne.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mitt program är här.

 

 

 

 

Ni måste titta!

 

 

 

Jag ligger i badet och funderar över livet som så många gånger förr. Runt omkring mig möter jag människor som är i färd med att förverkliga sig själva. Jag tycker att det är många som lever ut. Lever ut åt olika håll och på olika sätt. Det ligger i tiden, tänker jag där jag ligger och skvalpar. Alla har storslagna drömmar och visioner och alla gör val, medvetna val. Gud nåde den som gör ett omedvetet val! Man ska ta tillvara på livet. Det kan ta slut, livet. När som helst. Alla pratar drömmar och passioner. Själv är jag tom. Jag tycker inte riktigt jag når några drömmar. Då och då gnistar mitt inre till och lyckan rusar genom kroppen, då och då. Snabbt och flyktigt. Livet lunkar på. Kanske är det så livet ska vara, kanske inte. Kanske är det upp till var och en, kanske inte. Jag blickar inåt där jag ligger i badkaret, nersjunken i en decimeters vattendjup, jag ser inte så mycket. Blott ett par halvt porösa och lite lea-lösa bröst. De vilar tryggt och stadigt på magen. Med åren har de liksom gjort sig hemmastadda och slappnat av lite grann. Jag ser inga storslagna drömmar. Jag funderar på vad jag ska ta mig till med mig själv och min framtid.

 

Jag ligger i badet, med öppen dörr. Björn kallar mig för kotrollfreak. Han hävdar att jag måste ha dörren öppen just för att jag ska kunna se ut och kontrollera allt som sker utanför badrummet. Kanske ligger det något i det han säger, kanske inte? Jag ligger i badet och ropar ut:


-Bjööörn?! Inget svar men jag gör ett nytt försök, nu med en extra betoning på Ö:et, först upp och sen ner.

-Bjööör´nn?! -Har du tänkt på det här hur du ska leva ut?! Hur tänker du? Åt vilket håll ska du styra din kosa?!


Jag gör vad jag kan för att involvera min vän i mina tankar och om möjligt, lätta på trycket av frustration och om möjligt lassa över en säck på Björn. Min vän gör allt för att undkomma, han anar djupt vatten trots mitt befintliga badkarsdjup på en decimeter. Jag pratar med min vän utanför dörren, som uttalar ett; mmm, då och då. Frustrationen växer där jag ligger i fisljummet badvatten. Jag försöker dyka ner men det går inte, vattnet är för grunt. Jag får ett av mina vardagsbryt och utbrister i något som min faster skulle ha kallat primalskrik;


-Hur fan ska jag leva ut då?!?!?!?!?!

 

Jag skakar ur lite euroshopperschampo från en gammal flaska på badkarskanten. Björn svarar;


-Mmm, jag är säker på att han inget hört, lika bra det, tänker jag.


Jag lugnar ner mig och upptäcker att vattnet jag ligger i är kallt. Brösten har kvicknat till i den mån de kan. Jag fyller på nytt varmt vatten, jag sjunker ner, doppar huvudet och försöker inta mitt perspektiv. Det går nog inte att tvinga fram några storslagna drömmar. De kommer när de kommer, om de kommer.

 

 

 

 

 

-Björn, kan inte du ta en bild på mig, en fin bild?

 

-Ok.

 

 

 

 

 

Du är ansvarfull och vuxen i allt du gör. Du följer din plikt till punkt och pricka. Ibland känner du att den där vuxenheten står dig upp i halsen, du känner dig näst intill kvävd, men du går på ändå. Vad har du för val? Du går på och är, VUXEN. Ibland händer det att den inre tonåringen ger sig till känna, ungefär lika ofta tystar du och trycker ner. En motståndsrörelse växer innuti, det bubblar och lever inom dig som om du vore en hel tryckkokare.

 

Kan du känna igen dig i det här med att längta sig bort till något ansvarsbefriat tillstånd, långt bort från vuxenheter och krav? Hur gör du när du känner så här? Kanske kör du bil lite för fort, kanske argumenterar du med din 3-årige son, kanske spelar du musik så högt upp att du ger dig själv tinnitus, kanske rånar du en bank, kanske går du en promenad, har sex, läser en bok, säger upp dig från ditt jobb, flyttar, skäller på din sambo, slänger skräp i naturen (helst framför skräplisa när du lämnar ditt barn på mulleskolan), kanske torkar du köksbänkar, eller kanske gör du ingenting, du vet att detta tillstånd av frustration går över.  

 

 

 

 

 

Är du den som alltid är kontrollerad, lugn och sansad, den som håller tillbaka och som inte brusar upp eller gör något förhastat? Är du den behärskade som håller tillbaka lite för länge och lite för mycket för ditt eget bästa? Upplever du att du har hållt dig själv tillbaka i så stor utsträckning att du inte längre har någon kontakt med ditt eget inre känsloliv. Eller är du kanske den som ständigt brusar iväg, brusar upp och rycks med, och som kanske skulle må gott av att hålla tillbaka en stund? Som en studsboll studsar du omkring, i olika höjder och åt olika håll.  

 

Jag och en vän till mig diskuterade just detta, hur vissa har lätt att leva ut sina känslor okontrollerat och hur andra är mer behärskade och inte låter sig tappa kontrollen eller visa sitt känslotillstånd lika lätt. Vissa håller sig själva inom strama tyglar andra låter sig löpa fritt. Jag vet inte om att tappa kontrollen är att använda rätt ord men kanske förstår ni hur jag menar ändå?

 

Vi är olika och beskrivningarna ovan kan göras i det oändliga. Hur vi är kommer an på betydelse och sammanhang med mycket mera men lite förenklat, hur är du?

 

 

 

 

 

 Jag ska bli med fågel.

 

De senaste dagarna har jag bott ute i trädgården. När jag vaknade i morse kände jag mig totalt mörbultad och denna morgonen var det inte pågrund av mina (Noels) hörlurar som jag somnar med utan på grund av kroppsarbete ute. 

 

Idag ska vi göra fågelholkar. Man bygger olika sorts holkar beroende på vilken fågel holken vänder sig till (ganska självklart eftersom en mini-fågel kräver mindre utrymme än en större). Nu är jag och Björn i konflikt (som alltid) angående holken och vem den ska vända sig till. Ja, Björn är självklart inblandad i holkbygget. Björn tycker att vi ska göra en vanlig holk som vänder sig till småfåglar. Jag tycker att vi ska göra en holk till en kattuggla, och kanske några till de mindre fåglarna också.

 

 

 

Bidrar holken till att man blir med uggla eller bidrar ugglan till att man blir med holk?

Om jag bygger en holk för en kattuggla, kan jag vänta mig att en kommer och bor där då?

 

 

 

//

 

 

I väntan på kattuggla.

 

Igår gjorde vi en eldstad i trädgården. En eldstad min vän Camilla inspirerade mig till. Jag njöt i varje andetag av att vara ute hela dagen, vi rensade, bar en massa grus och sten. Björn gjorde krokar av ståltråd som hängdes upp lite här och där i vårt "trädgårdsrum". På kokarna hängde vi upp ljuslyktor. Nu ska en massa ljuslyktor upp, det blir så fint! Vi satt framför vår lägereld hela kvällen, vi grillade, eldade och njöt. Elden sprakade och sköt, man fick passa sig så att man inte kom on fire.

 

 

Det är något visst att vara ute i vildmarken. Björn var fullt redo att swinga en boa om den skulle komma.

 

Jag frågar mig om jag är den där stadsmänniskan som gillar puls och högt tempo eller en fjällräv som gillar natur och lugn. Jag är dem båda.

 

 

 

Denna sommaren har till stor del spenderats med P1. Med mina (Noels) hörlurar på funderar jag på om det ligger en vuxenpoäng i det här med att lyssna på P1, vad säger ni? Natt som dag har jag lyssnat på olika program; avsnitt ur tendendes, sommar -och vinterpratarna, med mycket, mycket mera. Allt detta lyssnande om natten har resulterat i att nattsömnen har fått stryka på foten, öronen värker när jag vaknar och jag är helt intrasslad i sladden till hörlurarna. Men, det är helt klart värt det.

 

 

 

Med tillryckta öron och halvt strypt säger jag godmorgon!

 

 

För vissa av oss är det viktigt att leva efter tydligt uppsatta mål, andra inte. Att leva utan mål kan för vissa upplevas som att leva utan riktning där ett tillstånd av vilsenhet tar plats och där man famlar utan att veta vart eller åt vilket håll. Jag tror att det här ser olika ut för oss, att våra behov ser olika ut. Vissa säger att livet i sig självt räcker som mening andra hävdar att man själv måste skapa en mening, sin mening. Ja, vad vet jag.

 

 

Hur tänker du kring det här, vad säger dina erfarenheter om mål och mening? Behöver du något att sträva mot för att inte trilla ner i en sorts meningslöshet? Hur hanterar du utmangen med att hitta nya strävanden när det mål du länge strävat efter är nått, eller visat sig onåbart?

 

 

 

Jag ligger i badet och precis som varje gång, ligger jag här med öppen dörr. Björn stänger som alltid, dörren om mig. Jag öppnar. Kontrollfreak, hör jag Björn säga när han sveper förbi.

 

Kontrollfreak i badet.

Här kommer recepten från Elsas godisbord.  
 

 

 

• 100 g
• 2 dl strösocker
• 3 dl havregryn
• 3 msk kakao
• 1 tsk vaniljsocker
• 3 msk kaffe (ska vara kallt)

Rulla bollar i kokos eller pärlsocker.

 

 

 

//

 

Sbergsinstagram.

I morse när jag slog upp ögonen mötte jag en orange liten rumpa som stack upp under täcket. Jag log och såg att Elsa somnat i hennes nya badbyxor hon fick i födelsedagspresent i går. I badbyxorna har hon varit större delen av dagen.

 

 

Det har varit en solig dag med kvällsbad i vänern. I morgon sticker jag och barnen till malmö och hälsar på systeryster. Mina tankar finns hos en blivande mamma idag.

 

Idag har vår lilla tjej fyllt tre år. Det har varit en fin dag med mycket tårta, presenter och sällskap med nära och kära.

 

 

 

Tack till er som gjorde Elsas dag så fin <3! 

 

Jag har alltid velat jobba som kriminalare, jag kan verkligen se mig och Leif GW ihop kanske för att jag har en god analytisk förmåga.

 

 

What?! tänker ni efter att ha tittat på bilden. Ni tittar länge och fattar -i-n-g-e-n-t-i-n-g-.

 

 

 

Låt mig se, säger jag och berättar att det finns olika scenarion.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

End of story.

 

 

I går hade vi till uppgift att stå i ett lottstånd där vi bor. I tre timmar stod Björn och sålde lotter. Min uppgift i det hela var att ge Björn feedback över hur han tog sig an uppdraget, teståka en och annan karusell och äta karusellgodis.

 

 

 

Jag tyckte gott att Björn kunde leva sig in lite mer i sin lottförsäljning än vad som faktiskt gjordes. Kom igen nu, sa jag, här kan du inte stå och sova. Jag uppmanade Björn till att skrika, leva ut lite och så att säga bidra till tiwoliandan:

 

 

Kanske kunde han slänga runt och sluka brinnande facklor också?

 

Björn avvisade mina tips och tyckte att jag kunde lägga av med min feedback. Den kostade mer än den gav.

 

 

 

 

 //

 

 

Sberg, the feedbacker.