sberg

Igår kom det krypande. Den där frustrationen som kan dyka upp. Jag blev den som jag blir ibland. Det var länge sedan sist men igår kom den. Jag blev en författare utan penna, en konstnär utan pensel, en fågel utan vingar. Jag hade en bomb inom mig utan uttryckskanal. Kan ni känna igen er? Hahaha, skitjobbigt! Igår satt jag och min vän här. Ni skulle hört oss! Vi kom på att vi skulle skriva en bok. Det hela började mest som skoj men under vägen kom allvaret. Idéer sprutade ut och kommentarer fälldes om vad boken skulle handla om, vilka karaktärer som skulle skildras osv. Vi höll på länge tills vi var helt slut båda två. Vi skrattade gott åt våra minst sagt spretande tankar som avslutades med en utmattad kommentar om hur jobbigt det var att vara författare;). Ibland vet jag inte om jag ska skratta eller gråta åt mig själv. Jag försöker skratta åt eländet. Idag när jag vaknade upplevde jag samma frustration inom mig. Inte lika påtaglig som igår, men den fanns där. Jag gick ut och rensade vårt land för att ladda ur. Precis som en boxare som väjer mot slag, väjer jag för mig själv. Vissa kanske joggar, andra skäller på sin partner eller någon annan i sin omgivning, ytterligare någon låter det bero, en annan vet inte vad jag pratar om. Det finns många sätt och strategier att hantera det på. Kraften kan bli något negativt men också något positivt och konstruktivt om man använder sig av den på rätt sätt. Jag har rensat land och byggt blomsterlåda;). Björn river en vägg.



Elsa hjälper till


Vattenhål