sberg

Kära vänner och kamrater! Låt mig börja denna manifestation med en sång.


Jag ber er ta ton till Lena Phs Det gör ont.


Allesamman, låt oss sjunga! 


Det gör ont, det gör ont, det gör ont en stund på natten och heeela dan. Det gör ont! Det gör ont, det gör ont, det gör ont. Ont, ont, ont (här kom lite efterdyningar för att liksom förstärka smärtan)! 


Låt mig nu berätta vad denna sorgesång grundar sig i.



Jag har under lång tid arbetat hårt, flitigt och mycket intensivt med mitt bloggande. Jag startade upp på bräckliga ben men som allt eftersom köttade på sig. Detta gedigna bloggarbete har resulterat i god avkastning, i form av besökare. Statistiken talar sitt tydliga språk. Stabillitet är ordet när jag tyder mina siffror. Alla statistiker vet att stabilitet är the thing. Jag har en stadig ökning med en ny besökare om året. Jag och björn har räknat ut att om jag fortsätter såhär så är jag en kändis år 9090. Långsiktighet är mitt motto!


Nåväl, nu är det också så att jag har under mycket lång tid också haft nöjet att stifta bekantskap med ett stabilt antal premunanter. Premunanterna har stadigt varit 13 till antalet. 13 trogna premunanter har vandrat vid min sida i detta vilda -och ibland snåriga, blogglandskap. Vi har gått hand i hand, kärleksfullt och troget, mina premunanter och jag. Vi har tillsammans vandrat över berg och över hav. Detta fram tills igår. Igår var dagen då jag fick iniskt i hur det kan vara att vara hyllad och prisad ena dagen för att bli fullständigt ratad, dissad och förintad nästa. I går var dagen då jag gick från 13 till 12.




Det gör ont men jag tror på långsiktighet. Vänner, än är inte sista kortet lagt. Jag siktar på 9090. Jag vill avslutningsvis hälsa till Christer. Allas vår Christer Sandelin. 
 

Jag vet hur det känns. 



//



från 13 till 12.


Det gör ont.