sberg

I bland undrar jag om inte min blogg kan helt bygga på Noels dagliga färd till skolan. Idag skrek Elsa under hela resan. Hon tycker ju, som ni förmodigen hört förut, inte om att åka bil. Hennes gråt får hennes mamma att tända på alla cylindrar. Hennes hjärta dunkar hårdare. Svetten gör sig påmind och andningen blir något tyngre än vanligt. Tankarna blir påverkade så som diverse känslor. Nåväl ni mammor och pappor där ute vet säkert vad jag pratar om. I dag var det ännu ett ljud som var med oss på vår färd. Det var bältespåminnaren. I dag vägrade bältet komma ut. Bältet hade låst sig så mamman fick åka obältad. Bilen är ny. Ljudet plingade långsamt till en början. I takt med att Elsas skrik tog i allt mer, ökade också bältespåminnaren. wiiiplingplång, wiiplingplång. På instrumentbrädan lös och blinkade en uppmaning om att jag skulle ta på mig bältet. -men jag har ju för helvete försökt svarade jag till den blinkande uppmaningen.  Som om detta skulle vara nog. Noel hade glömt sin mössa.  Ett tag funderade jag faktiskt på att stanna bilen och gå ut på vägen för att dunka mitt huvud där i. Vid närmare eftertanke var inte detta en bra idé.

God morgon!



Här har ni skitbältet. Jag drog långsamt, snabbt och jag ryckte. Inget hjälpte.
Björn sa att bilen nog trodde att den hade krockat för då låser sig bältet som en säkerhetsåtgärd.
Jag svarade att jag för i helv* hade talat om för bilen att den inte hade krockat...

Sbergs konversation  med bilen efter en stunds utskällning:

" Förlåt att jag var ond på dig. Du har inte krockat lille vän. Du bara tror det. Du mår bra, så var glad nu hörru... Lita på mig. Du har inte krockat. Seså släpp nu ut bältet..."

Skitbälte.